Helt ärligt har jag bara några få minnen från det gångna året. Som om jag har lyckats kapsla in de bästa sakerna för att orka tänka att ytterligare ett ska infångas och genomlevas. Det har varit många skratt tillsammans med min man och barn. Många skratt på jobbet. Värdefulla möten med mina bästa vänner. Norahträningar som öppnat dörren på glänt till det mysterium som är min vita krigsprinsessa.

Året innehöll även en del tyngd. Två begravningar, växande tumörer, strålbehandling och en känsla av att ständigt jagas av slutet. Att slappna av i livet är svårt. Frågan är om det någonsin kommer att vara möjligt. Vi vet ju alla att döden är oundviklig. Döden är ett faktum. Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för det jag kan missa, rädd för att lämna och framför allt så vill jag inte dö. Inte nu i alla fall.

Operation av hjärntumör lär ske i vår. Det som plågar mig mest är hur jag ska må efteråt. Hur kommer jag att kunna leva, jobba, leka med barnen och rida? På torsdag träffar jag läkaren och kommer troligtvis få fler svar. Kanske även fler frågetecken.

Hemma är sjukstugan konstant. Snarttreåringen ligger i hög feber och halsont. Snartfemåringen är pigg som en mört. Skönt för henne att förskolan börjar idag. Mannen får starta året med VAB. Själv sitter jag på bussen till jobbet och en ny termin.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s