Det har varit en stormig vecka på många vis. Höga toppar och djupa dalar. När din bästa vän är ledsen så vrider det om hela hjärtat. Vad jag önskar att vi bodde nära varandra så att jag kunde vara med henne varje dag. Begravning förra veckan. En vacker sådan men i ärlighetens namn är det svarta mitt svåraste känsloläge. Precis som att det är en känsla mig oförmögen att hålla kvar. Mitt i det hjärtslitande kan de mest konstiga idéer dyka upp och jag blir bubbligt fnissig över att Jesus allt ser lite finurlig ut där uppe på korset och att saligprisningarna på kyrkans väggar nog allt är en smula föråldrade. Det har varit dagar med massor av gråt men även skratt. Tonvis av kärlek blandat med sorg och förtvivlan. Min vän myntade uttrycket att vi ”skrattar in i mörkret” och det har vi sannerligen gjort. Tänk vilken ynnest att få ha sådana människor i sitt liv.

Jag tänker mycket på min egen död just nu, eller snarare min egen dödlighet. Mest är jag tacksam över att jag snart har fått två år. För nog är det som att något tryckte på reset den där kvällen i juni och livet började om med helt nya förutsättningar. Som i alla andra lägen klarar jag inte av att vara kvar i det svarta och istället har jag mestadels skratta mig igenom den här tiden. Kanske är det ett försvar men är inte gråten och ångesten detsamma? Kroppens sätt att rena sig. Min kropp och själ vill skratta sig igenom det svarta. Tack för det uttrycket älskade, finaste vän. Jag kommer använda det flitigt.

I lördags var det MR-hjärna för vilken gång i ordningen har jag för längesedan glömt. Nu är det bara att invänta svar. Själv vet en inte vad som ska förväntas. Huvudet känns långt ifrån bra men om det är biverkningar från strålning eller envis tumör är omöjligt att avgöra. Röntgensköterskan tyckte att det var på plats att beordra röntgen utan kontrastvätska framöver eftersom att jag röntgas så ofta. Ingen har sagt att det skulle innebära några risker, spännande. Om inte annat lär jag snart få någon annan form av cancer efter alla undersökningar. Det har blivit minst femtio röntgenundersökningar av olika slag och än är vi inte klara. CT-lunga om två veckor…

Denna dag ska spenderas på ögonmottagningen. När jag påpekade att min syn är kraftigt försämrad skickade visst läkaren en remiss. Två olika läkare ska jag få äran att hänga med idag. Nya bekantskaper är alltid trevligt. Undra om det går att göra något när synförsämringen beror på skadad synnerv? Det återstår att se.

Igår släpade jag med alla barnen för att titta på underbara små cirkusponnier. Den minsta var självklart den största personligheten. Vilka fantastiska små hästar som mer än gärna visade upp sina färdigheter tillsammans med en lika strålande stjärna till matte. Jag blev såld och undrade om inte snarttreåringen ville ha en egen liten ponny? Hon svarade att en papegoja stod högre på önskelistan, helst en pink. Snartfemåringen fick inte ens frågan. Hon gick slalom mellan bajshögarna i hästhagen samtidigt som hon höll för näsan. Det blir nog inte något hästfolk av mina barn. Som revolt lär väl snartfemåringen börja med balett, cheerleading eller konståkning så att jag blir tvungen att lära mig utföra snygga håruppsättningar, sy paljetter på tighta dräkter och placera perfekt makeup. Må en högre makt ge mig styrka!

Annonser

2 reaktioner på ”Den när du tappar tråden helt men inser att du måste plocka upp den fortare än kvickt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s