Lördagen var en lat dag kan jag lova. Vi sov länge på morgonen och åt frukost i många timmar. En bra sorts morgon även om jag oftast föredrar en morgon i stallet för att sedan komma hem till min nyvakna familj. Kroppen min kräver massor av sömn och då får en väl ge den det. Om fredagen var dagen då kroppen var på topp, verkligen i högform så fick jag ett rejält bakslag under lördagen. Orkade ingenting. För att slippa allt för dåligt samvete tvingade jag mig ut med ungarna. Blev trots allt några fjuttiga timmar ute i lövhögar och klätterställningar. Därefter hängde vi hemma hela dagen. Inget vettigt hände. Tämligen oinspirerad åkte vi till stallet på kvällen men det blev trots allt en mysig tur i skogen och väl hemma igen somnade jag ungefär samtidigt som barnen. Roligt sällskap jag måste ha varit.

Jag har tappat ännu mer hår. Numera har jag en fin fläck munkstyle mitt på bakhuvudet. Blev betydligt mer än förra gången. Jag liknar allt mer en potatis med pinnar till armar och ben. Ännu en trevlig biverkning av kortison. Minnet sviker ständigt, känner mig förvirrad mest hela tiden och synen på vänster öga är riktigt kass. Jag har åtminstone slutat gå in i saker som kommer från vänster. Jag får aura ett par gånger varje dag men det känns trots allt lugnt då inget än så länge har mynnat ut i EP-anfall. Troligtvis är det något jag får lära mig att leva med. I morgon blir det jobb. Skönt att få rutin och ordning på livet. Inbillar mig att minnet kommer att bli bättre när jag kan skapa vardagsrutiner. Hjälp som jag gnäller! Vet hut människa! Nu ska jag njuta av söndagskvällen och det faktum att jag lever, har en familj att älska och sömntabletter på sängbordet. Jag önskar alla en härlig kommande vecka.

Annonser

2 reaktioner på ”Den med tveksamt minne och energi som påminner om helix.

  1. Förstår inte att du ens orkar tänka på att jobba, samtidigt är det skönt att ha sina rutiner.
    Hästar o stallet ger väl kraft, men vilken kämpe du är som orkar med när du dessutom har småbarn hemma. Styrkekramar ❤️

    Gilla

    1. Jag tror att det är känslan av att få behålla lite av det som var jag innan cancern som gör det extra viktigt att jobba. Orkar är ett svårt begrepp. Många dagar känns det omöjligt att ens lämna sängen men än så länge sitter det en osynlig arg sak på axeln och piskar upp mig. Befarar dagen då denna ger upp😞

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s