Jag är så vansinnigt trött på att ha cancer. Under hela denna resa har jag bara gått och väntat på att någon ska hoppa fram bakom en buske och glatt meddela att jag är med i dolda kameran, blåsningen eller något annat korkat PJ-program. Nog för att jag skulle bli för evigt ond på den som utsatt mig för detta men vilken lättnad om allt bara var ett enda skämt. Det kan gå perioder om flera veckor då jag faktiskt inbillar mig att alla läkare har sett fel. Att det är någon annan patient man pratar om. Sen ser jag den tjocka pärmen med remisser, ärret i sidan,medicinerna på köksbänken och verkligheten kommer ikapp. Jag har verkligen cancer. Den där sjukdomen som bara drabbar andra. Som folk dör i på film. På film är cancer en värdig sjukdom. Människor ligger nerbäddade, magra, bleka men vackra. Människor sitter omkring dessa änglalika ned varelser och gråter. I verkligheten är det få cancerpatienter som är sådär vackert magra och bleka. De flesta av oss är rödmosiga och uppsvällda av kortison. De flesta av oss har kolossala problem med magen, alltid stenkoll på närmaste toalett. Cancer är ingen vacker sjukdom så som konsten vill framställa det. Den äter oss inifrån, inkräktar på kroppen och tar långsamt ifrån oss värdigheten. Vi kämpar ständigt mot den egna kroppen. Vi kämpar även med hjärnspökena som sjukdomen ger. Lite ont i ryggen, en metastas i skelettet? Orolig känsla i magen, tumör i magsäcken?Ont i huvudet, hjärntumör?

Jag lever just nu i vad jag skulle kalla ett gränsland mellan fysisk och psykisk ohälsa. En vecka med huvudvärk och tryck i hjärnan. Är det en ny tumör, tillväxt eller ökad vätska? Eller är det bara oron som spelar mig ett spratt? Att propsa på en akut MR som kan visar sig vara fläckfri känns oerhört förnedrande. Men nu står jag här. Eller snarare ligger. Nerbäddad i min säng, i ett nedsläckt rum. Ljuset gör mig yr. Att gå gör mig yr. Väntar på samtal från röntgen så att jag får komma och antingen höra att allt är bra och att jag ska sluta oroa mig. Den totala förnedringen. Det andra alternativet, att sjukdomen har accelererat. Mindre förnedrande, mer skräckinjagande.

Nu ligger jag här och försöker tänka på allt roligt jag ska göra när huvudet är fritt från tumörer. Åka bergochdalbana, flyga flygplan någonstans(vart spelar ingen större roll), köra bil långt, ta lastbilskörkort så att jag kan köpa mig en fet hästlastbil. Måste först se till att mannen vinner de där miljonerna på tipset.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s