I lördags var det den andra juni. Exakt ett år sedan jag fick åka akut till sjukhuset för att jag kände mig lite konstig. Själv trodde jag bara att det var stressyndrom av något slag. Betygstider är stressiga. Den kvällen på akuten skrattade vi mycket jag och min älskade. Senare mot natten satte vi skrattet i halsen. Det var inte bara stress utan en, senare tre, tumörer i hjärnan som ytterligare tre dagar senare skulle visa sig vara metastaser från lungcancer. Veckorna som gick därefter var overkliga. En annan som mycket sällan besökt sjukvården upplevde med nyfikenhet alla undersökningar och ingrepp. Bronkoskopi, CT-biopsi, PET/CT och MR. Det är en egen värld där vikten av att ständigt mäta blodtryck och syresättning ej ska förminskas.

Nu, ett år senare, strålning, lungoperation, medicinering och några krampanfall senare är jag fortfarande vid liv. Trött med en ganska sliten lunga och kärringstela leder men vid liv. Det viktigaste trots allt är att jag har överlevt och inte nog med det så lever jag. Få dagar har under detta år varit deppiga. Jag har upptäckt nya sidor hos mig själv och andra människor. All vänlighet och kärlek jag har mött är omöjlig att gottgöra. Det enda jag kan göra är att vara tacksam. Jag kan fortfarande göra det mesta som ger mitt liv en mening om än i lite långsammare takt än normalt. Nog känner jag viss frustration nu när lunginflammationen kom precis lagom till terminsavslutning. Denna superhjälte önskar köra spikrakt in i mål. Sista biten blir lite krokig men nog ska jag allt vara med ännu en skolavslutning.

Igår hämtade den snubblande amerikanens matte mig på jobbet för en tripp till det stora gula varuhuset. Mannen skrattade och undrade vad hon mutat med för att få dit mig. Han vet hur jag, efter en timme, brukar stå och stirra tomt framför mig på häst och hundavdelningen där det aldrig är rusning. Fick trots allt med mig en del nödvändigheter hem så som vattenballonger och såpbubblor. Kvällen firades med vattenkrig och såpbubbelfest. Därefter tvångstvätt av sommarsmutsiga barn vilka bedyrade högt att det inte var tal om att gå och lägga sig. Fem minuter senare sänkte sig lugnet i detta hem.

Inget hästeri igår. Tur att man har snälla vänner som hjälper till när ens egen ork tryter. Det kändes lagom att sitta i altansoffan och beskåda familjens vattenkrig. Mitt jobb var att fylla vattenballongerna. En frusen tvååring som kröp upp i mitt knä för att värma sig. En man som inte kan låta bli att kasta vattenballonger på den lite finare fyraåringen som helst hade önskat att ballongerna innehöll magiskt rengbågspulver. Livet är bra härligt.

Annonser

3 reaktioner på ”Den med sömnlösa nätter och livet innan cancer.

  1. Vilket år du har haft min vän. Livet är helt oförutsägbart, vem hade nånsin kunnat tänka sig att du skulle få gå igenom allt detta. Du var stark som en oxe innan och är nu stark som hundra. Du har lärt mig så mycket detta året. Tack för alla dina kloka insikter och för allt prat och skratt. Mot femtio år till!!! 😘

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s