Den när du bara vill skrika.

Det är svårt att acceptera när du inte längre orkar eller kan göra precis som vanligt. Många som pratar med mig skrattar och säger att det du gör en vanlig lördag orkar inte ens en frisk människa. Må så vara men nu är jag inte ute efter att leva som en vanlig människa utan som mig, Lena, Wonderpheobe. Kärt barn har många namn. Jag tänker på en sak jag sa på ett av mina första läkarbesök för snart ett år sedan. När läkaren, minns inte namnet på nämnda, med gravallvarlig ton förklarade överlevnadsstatistik i min diagnos så tittade jag honom i ögonen, tog sats och utbrast. ”Du säger en massa saker om statistik, människor och cancer. Cancern har aldrig stött på en sådan som mig än, det lär den få ångra”. Därefter blinkade jag åt honom och krattade lite. Han tyckte INTE att det var roligt. Läkare är ganska humorbefriade. Eller så lär de sig på utbildningen att det inte är kutym att skämta med patienter med livshotande diagnoser. Jag har alltid gillat att göra saker andra säger att jag inte kan. Just därför tänker jag slå rekord i överlevnad med spridd lungcancer.

Den här veckan har cancern varit en ganska envis motståndare. Eller snarare medicinen som ska hålla mig på banan. Det gäller att framkalla starka tankar och slå bort hopplösheten som ibland nockar mig när hela kroppen strejkar. Att rida gör allt ondare. Kortare sträckor är okej men längre stunder på hästryggen är en smärtsam upplevelse. Inte nog med det. När jag sedan hoppar av kan jag knappt gå. Det är något märkligt med mina fötter så fort jag inte låter dem få cirkulation genom gång, hopp eller löp så tycks de helt tappa sin forna funktion. Det ska mycket till innan jag slutar kravla mig upp på hästarna, smärta eller inte. Nu går klockan och jag måste kasta på mig kläder och rusa ner till tåget.