Fortfarande vansinnigt ont i kroppen men hade inte samvete att ge mina kollegor merarbete eller lämna eleverna åt sitt öde såhär sista veckorna innan sommarlovet. Väl på plats är det alltid härligt att träffa mina kära kollegor. Det blir mycket skratt och det helar alltid mer än gråt under täcket i ensamhet. Som vanligt löser jag och jägarinnan världsproblem. När vi känner oss på topp, när alla svar är skrivna i guld, ja då kommer svenskläraren och säger att vi har fel. Jag misstänker att han egentligen tycker att vi är svinsmarta och allt sånt för det är vi faktiskt. Dock vill han inte erkänna det och försöker mansplaina oss tillbaka på jorden. Synd för svenskläraren att vi har egon större än Zlatans.

Även denna eftermiddag somnade jag på tåget hem men hann vakna innan min station. Med bowlingklotshuvud är det minsann inte lätt att hålla sig vaken. En skulle ju kunna tro att powenaps på trettio minuter skulle ge extra energi till kvällen men icke. Väl hemma slängde jag lystra blickar mot min åtråvärda säng. Obligatoriska kast mellan skratt och gråt som en småbarnsfamilj ställs inför varje kväll och vi fick till slut småtjejerna i säng. Tvååringen fick tvångstandbortstas då hon denna afton bestämt skulle borsta sina egna tänder. Fyraåringen var inte nöjd med min dos tandkräm och sköljde av sin tandborste för att själv lägga på, enligt henne,rätt mängd. En kan spekulera i varifrån dessa damer har fått sin envisa självständighet. Troligtvis blir dessa bönor inga framtida hemmafruar. Kanske fyraåringen, om hon får styra arbetet själv, iklädd rosa tyll.

När det gäller cancern så lever jag i väntans tider. Två veckor kvar till nästa läkarbesök. Provtagning i morgon, spännande att se mina värden då tröttheten är relativt oförändrad men som allt annat har även det blivit ett normaltillstånd. Känseln i högra bröstmuskulaturen är fortfarande begränsad men högra sidan i ryggen känns mer och mer normal. Jobbigast för tillfället är smärtan i leder och muskler. Måste böja, sträcka och lyfta armar, ben och rygg hela tiden för att inte stelna. Ett mobilt löpband hade varit himla bra att ha på kontoret, i rörelse känns det inte alls.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s