Livet rusar på likt en mus som blir jagad av en katt. Jag skäms över att låta det ske. Jag om någon borde vara rädd om min tid, inte låta den försvinna i ett virrvarr av möten, måsten och onödiga sysslor. För första gången sedan jag började jobba som lärare känner jag mig i stort sett färdig med terminens arbete. Väntar på de sista bedömningsunderlagen från elever men allt som genomförts är bedömt och inrapporterat. Nog för att jag har två klasser mindre än vad jag vanligtvis har men för mig är det ett kvitto på att jag nog har kört för hårt in i det berömda kaklet. Exalterad över att vara tillbaka har jag drivit på likt ett ånglok och här står jag nu med slitna delar. Att kroppen gör ont av medicin driver på känslan av energiförlust. Kan hända att min frenesi i arbetet och på fritiden är ett sätt att slippa tänka på nästa läkarbesök. Det finns helt enkelt inte tid och utrymme för att oroa sig och det skapar en falsk trygghet. Tur att jag har vänner, kollegor och sambo som bromsar upp mig och omfamnar mig när tåget går för fort. För det går inte att rymma från rädsla och sorg. Ibland måste vi låta den komma ikapp, skölja över och rensa ens inre. Först då kan vi tänka klart och komma tillbaka med en ärlig känsla av hopp och glädje.

Nog med seriositet från mig. Här kommer en summering av helgen.

Fredag blev riddag för småtjejerna. Tvååringen har aldrig tid att vänta på att hästens utrustning ska sättas på. Hon måste upp genast helst innan vi ens kommit fram. Väl uppe på hästryggen är hon stoltast av alla. Det blev kris när det var dags att lyfta ner henne för att bereda plats åt fyraåringen. Ponnytanten är en tålmodig barnvakt som inte tycks bli det minsta brydd över barnskrik. Hon anpassar dessutom hastighet beroende på vem som rider. Med tvååring på ryggen smyger hon fram försiktigt för att inte tappa den minimala passageraren. När fyraåringen kommer upp marscherar hon fram betydligt raskare. Hon anser nog att den större varianten minimänniska behöver utmanas. Pappan tycker att dessa aktiviteter är ren tortyr och behöver något starkt när vi kommer hem.

Lördagens morgon blev angenäm med långritt till samhället samt henom crossbana under pågående träning. Båda mina fyrbentingar skötte sig fabulöst. Krigsprinsessan har börjat finna sig i det mesta nu. Bara kossor som fortfarande är vansinnigt läskiga. Efter över två timmar på hästryggen var alla leder i kroppen totalt fördärvade. Det kändes nästan som att lårbensleden inte satt ihop med bäckenet längre. Avsittning blev en smärtsam historia men det var så värt det. Resten av dagen bestod av lek och bus med småtjejerna. Champagne på altanen och grill, en riktig Svenssonlördag med andra ord. Bästa lördagarna om ni frågar mig.

Söndagen bestod av vattenlek på gräsmattan i solskenet.Tänk att alla barn älskar att leka med vatten. Mamman satt i hellång klänning och solhatt. Kaftan och burkar har inte hunnits inhandlas än. Pappan och barnen tog en tripp till pappans kompis när mamman och tonåringen luktade på hästarna. Skogspromenad och lastträning. Bara tjugo minuter för att få in krigsprinsessan denna gång. Det går sakta men säkert åt rätt håll. Tjugo minuter är en klar förbättring. Senaste referenstiden var två timmar.

Denna morgon vaknade jag med en galen ledvärk till och med i axelleden. Beslutade mig för att arbeta hemifrån så att jag kan ta promenadpauser med jämna mellanrum. Dagens uppdrag får ta sin tid med andra ord.

Annonser

En reaktion på ”Den när du står med näsan mot väggen.

  1. Stora applåder och massa hejarop att du jobbar hemifrån när kroppen strular!!! 👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼👍🏼 Det blir jag alldeles lycklig av att höra 😊

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s