Jag har alltid varit en person med mycket energi. Energi har lixom varit mitt signum. Alltid på gång med hästar, löpning, jobb, leka med barnen och vänner. Att spendera en hel dag i soffan är en sak jag aldrig har uppskattat. Lite ödets ironi att få sjukdomen vars vanligaste biverkning är orkeslöshet. Detta med matthet är en helt ny erfarenhet för mig. Visst att jag har varit trött i slutet av mina tre graviditeter. Efter ett marathon är du rätt mör liksom efter en förlossning. Dessa exempel ger dock endast tillfällig trötthet. Det min kropp har upplevt senaste nio månaderna är något helt annat. Varje dag är en kamp för att inte fastna i sängen eller soffan. Tröttheten gör mig också frusen, stel i muskler och leder samt tär på humöret. Jag får hela tiden höra att jag ser så pigg ut. Inombords gråter jag av matthet. Sen kommer jag på att det är bra mycket skönare att skratta. Jag skriver ett självutlämnande blogginlägg och lyssnar på ett klipp med fantastiska Farao.

För övrigt har ponnytanten brutit sig ur hagen igen i dagarna. Hon ansåg att hennes diet var orimlig. Matte anser att hon behöver tappa ytterligare tjugo kilo. Matte fick laga hage och kolla så att strömmen går fram i alla trådar. Ytters spännande att se om hon stannar kvar nu. Idag var jag och krigsprinsessan på skogsäventyr och för första gången på ett bra tag lyckades vi galoppera utan luftsprång eller propellerhopp. Duktig krigsprinsessa fick guldstjärna.

Själv har jag rykt på nytt fall av nässelfeber. Utslag över hela kroppen med extra allt i ljumskar och armhålor. Nästan spännande varje dag att leva i min kropp nu för tiden. Brutalt mensflöde på det så är man i toppform. Lyckades med konststycket att bloda ner mina jeans, badrumsmattan och större delen av badrumsgolvet när jag skulle byta tampong. Känslan var att öppna locket till en uppochnervänd ketchupflaska. Tycker själv att vi cancerpatienter kunde få slippa mens under behandling. Borde väl inte vara mycket begärt. Vi har nog att stå i. I ärlighetens namn blir jag lika förvånad varje gång mensen dyker upp. Det känns som en orimlighet att min kropp fortsätter fungera normalt när allt är så trasigt. Nu ska jag och mannen umgås, garva magen till kramper och somna i varandras armar. Det är sånt som gör livet värt något, även en vanlig onsdag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s