Jag fryser mest hela tiden. Jag är troligtvis en av få i den södra delen av landet som fortfarande envisas med att gå runt med vinterjacka och mössa. Igår förmiddag frös jag så att täckbyxorna åkte fram, det var trots allt endast åtta grader. Rörelse är det som funkar, då kommer värmen. Rörelse är faktiskt bra för de flesta åkommor. Röntgen på lördag, lungorna ska få en dom. Hoppas, hoppas att det inte har kommit något nytt ovälkommet i den delen av lungan som finns kvar. För övrigt är kroppen mest skit för tillfället. Ständigt trött, ledvärk, muskelvärk, illamående och stickningar i huden. Troligtvis är det såhär kroppen känns när en blir gammal. Tur att jag får träna lite i förväg. Jag slutar aldrig vara tacksam över hur bra jag trots allt har det. Ofattbart hur jag har kunnat förtjäna så mycket härligt. När livets varukorg är fylld med sådant som gör en glad är det lättare att ignorera lite fysiska åkommor.

Krigsprinsessan har helt nyligen insett att hon faktiskt är en dressyrhäst och äntligen börjar jag känna segervittring i världscupen för tjurskalliga. Ponnytanten har inte rymt på snart två månader så även här vinner mattes envishet(själv brukar jag benämna mig som tålmodig). Förra veckan hade jag och krigsprinsessan en ganska tålamodskrävande dispyt. Det finns ett ställe där krigsprinsessan ofta ser spöken. Koloniområdet vid sjön. Där finns, enligt krigsprinsessan, både sabeltandade tigrar(försöker övertala henne att den arten har varit utdöd bra länge men hon tror mig inte), grizzlybjörn och lejon(vi befinner oss på helt fel kontinent men hon tror väl att det har skett någon omfattande rymningsaktion från Kolmården). På ett ställe finns en rök och där försiggår troligtvis styckmord och korvrökning av hästkött för där kryper min annars så modiga prinsessa nästar ur skinnet. Dagen till ära bestämde hon sig för att nu fick det vara nog, hon ska aldrig mer passera detta ondskans näste. Fyrtiofem minuters lirkande och övertalande senare drog hon en djup suck och lommande utmattat förbi. Hur svettig och frustrerad matten var kan bara spekuleras i. Tur att man är sin egen recensent här i texter om det egna livet, då kan man utelämna saker som sprutande tårar, formulering av försäljningsannons, självmord och annat som jag ALDRGI skulle berätta om. Igår red vi återigen förbi helvetets portar, denna gång med en väl uppskrämd häst men hon gjorde ingen ansats att stanna, hon lärde sig visst att det finns en individ på denna planer som är mer envis.

För övrigt tycker ponnytanten att den där knäppa krigsprinsessan är dryg och vill helst inte hänga med på tur om denne är med. Krigsprinsessans favorit är nämligen att kliva rakt ut i skogen utanför stigen. Helst i svårgenomtränglig terräng med mycket sten, träd och stockar att kliva över och sicksacka mellan. Ponnytanten gillar inte att tänka utanför boxen, hon VET faktiskt hur saker och ting BÖR gå till. Förnärmat blänger hon surt efter krigsprinsessans grå bakdel när vi lämnar grusvägen eller skogsstigen ut i äventyret. Betydligt roligare att vara ute ensam med Stormatte. Galopp i full fart, på stigen, i bara grimma utan sadel, det är livet tycker min älskade fläckiga ponnytant.

Jag vill passa på att tacka en föredetta kollega för den fina tröjan som kom på posten. Lovat att försöka få till en bra bild att lägga ut på bloggen. Den ger inspiration till den där superhjältedräkt jag ska låta tillverka…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s