Igår var en dag som jag längtat efter i flera månader. Vi skulle resa till Norah, en fantastiskt hästmänniska som på det mest ödmjuka vis förmedlar sina kunskaper. Jag och krigsprinsessan skulle dit och utmanas. Då det där med bilkörning forfarande är på undantag fick mamma ställa upp. Tänk att min kära mor faktiskt gjorde detta. Körde mig och hästen i flera timmar. Väntade tålmodigt under tiden vi sysslade med något som för henne måste ha varit lika intressant som frimärken för mig. Därefter köra samma sträcka tillbaka i ösregn. En present värd mer än allt annat. Mammor går inte av för hackor trots att undertecknad fyllt trettiofem.

Något brokig känslomässig resa innan vi kom iväg då krigsprinsessan dagen till ära hade bestämt sig för att transporten var trams och idag skulle vi minsann inte ut och åka. Jag har inte direkt tränat på lastning sen hon kom i september eftersom att jag inte får köra bil. Två timmar tog det att övertala henne att vi skulle åka. Matte grät av frustration då jag mycket väl vet att det inte hjälper att bli arg på krigsprinsessan, hon måste bestämma sig själv. När vi genomlidit VM-final i tjurskallighet såg sig krigsprinsessan besegrad, drog en djup suck och klev in i transporten. Tjurskallighet är en bra egenskap både vid cancer och hantering av envisa ston.

Hur gick träningen kanske någon undrar? Krigsprinsessan traskade runt på gården och visade upp sig för den supersnygga portugisiska krigshingsten som nog var sugen på att göra små Skimmlebebisar. Trots hingst och stora maskiner på åkrarna runtomkring kunde min stjärna fokusera på träningen. Jag är mäkta imponerad av henne. Som vanligt räcker det att Norah uppenbarar sig så löser sig alla funderingar och tveksamheter. Det finns vissa människor som bara har det där mjuka viset att instruera utan att behöva använda ord. Norah är en sån person. En gest, lätt demonstration och sen blir det enkelt. Vi har fått mycket att träna på hemma. Måste börja planera nästa resa dit. Förhoppningsvis är den sista biten av hjärntumören utplånad och jag kan framföra fordon med häst på egen hand. Det är bra med målbilder.

Annonser

2 reaktioner på ”Den när mamma var hjälte.

  1. Vilken fin present! Inte helt fel att sitta och fördriva tiden tillsammans på tu man hand i med småprat i bilen heller.
    Härlig målbild, du och Romina på äventyr ⭐️💪🏼

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s