Redan förra onsdagen kände jag att kroppen inte riktigt hängde med men ignorerade det helt och håller. Torsdagen kämpande jag mig igenom och när jag vaknade på fredagen med en känsla av kraftlöshet slog jag bort den känslan med tanken att det är veckans sista dag och jag borde klara några jobbtimmar. När en är inbillningsfrisk är det otroligt lätt att ignorera sjukdomstecken. Under de två första lektionerna på morgonen blickade jag mot klockan gång på gång, något som aldrig sker i vanliga fall förutom de gånger jag är orolig över att tiden inte ska räcka till. Denna dag var tideräkningen en panikåtgärd för att intala mig själv att jag visst orkar lite till. Övertalade min kropp att det bara behövdes lite energipåfyllning så efter lunchen borde jag vara full av nya krafter. Efter lunch bestämde jag mig för att åka hem. Jag orkade helt enkelt inte mer. Somnade på bussen och vaknade något förvirrad på stationen en timma senare. Snäll sambo hämtade upp mig och hela familjen hjälpte till med hästarna som denna dagen fick klara sig utan någon vidare mattekärlek. Jag slapp även laga mat utan fick lov att fortsätta sova en stund. En vanlig, simpel förkylning och jag har legat platt näst intill hela helgen. Sovit, sovit och åter sovit med undantag för vissa måsten. Bland annat har jag tillsammans med några tappra vänner försökt att skapa ett Alcatraz till ponnytanten. Nytt elstängsel, nytt aggregat och mer ström. Att dra tråd med förkylning och lungcancer var ta mig tusan jobbigt. Vilken otrolig tur att jag har fantastiska vänner som hjälper mig i vått och torrt. Mamma kom på lördag eftermiddag och det kändes halvkul att inte orka vara social men mysigt att hon var här med oss. Bad snällt om att få slippa laga mat och istället halvsov jag till ljudet av mamma och sambo som slamrade i köket.

Den snubblande amerikanen och hans matte hade fått en present av mig. Dressyrlektion för min bästa dressyrspecialpedagog. Denna present skulle ske på söndagen. Snälla vänner hjälpte mig med mockning och skjuts till stallet och min krigsprinsessa fick bära mig i sakta mak till ridhuset. Där satt jag på bästa platsen och beskådade när ekipaget fick lektion i hur man undviker snubbel. Krigsprinsessans rygg var varm och skön som fåtölj och jag tror att hon njöt i fulla drag över att bara stå där med sin sjuka matte på ryggen och titta när kompisen fick ett ordentligt träningspass. Ponnytantens extraryttare tog med henne på träning så även hon fick röra på sin mage som svällt oroväckande senaste tiden. Det blir lätt så när inbrotten sker till hagen där det finns mest mat. Resten av söndagen sov jag. Inte alls likt mig att bara sova, sova och sova. Min sambo uttryckte stark oro i söndags kväll och menade att det känns bättre för honom när rollerna är som vanligt, dvs att han ligger på soffan och suckar över krämpor av alla dess slag och jag flyger runt som en duracellkanin på speed.

Måndagen kom och jag sov bort halva den dagen också. I dag, tisdag, gick jag upp strax innan fem för att åka till jobbet. Fick en sträng blick av sambon och lovade att stanna hemma åtminstone en dag till. Även fast jag vet att han har rätt, jag är inte frisk, så kan jag inte låta bli att få panik över att vara hemma. I morgon, då ska jag vara frisk.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s