Vi vet ju alla att ingen kan må så dåligt som en man med influensa. I familjen Andersson/Eriksson har influensan pågått sedan fredag och en halv lunga är faktiskt mensvärk i förhållande till sambons manflu. Inte att förringa hög feber, det är vansinnigt och hemskt på alla sätt, speciellt i vuxen ålder. Nu äntligen har febern släppt och han går bara runt och ojar sig över slemmig hals, ont i bröstet och täppt näsa. Även tonåringen och fyraåringen har drabbats. Jag har i alla fall kokat te, burit in röd och vit saft beroende på vem som önskar samt brett smörgåsar och lagt svala händer på varma pannor i några dagar. Härligt att ordningen är återställd. Jag är som vanligt friskast i familjen tätt följd av tvååringen. Idag fick nämnda hänga med till sjukhuset på provtagning. Efter fyra minuter på mottagningen hade tvååringen minsann sett till att alla ,inklusive övriga patienter, hade koll på hennes namn och att hennes strumpor pryddes av katter. En mammakatt och en bebiskatt för att vara petig. För provtagningssköterskan berättade hon även att pappa har feber och att mamma är sjuk och det här är hennes sjukhus. En sak som uppskattas av tvååringar är de ändlösa sjukhuskorridorerna. Där kan en tvååring springa så fort att benen nästan går av.

Veckans sista och första dag spenderades med några av de bästa människor jag vet. Önskade innerligt att ni fanns lite närmre så att vi kunde ses oftare. Jag mår så bra av er. Men samtidigt njuter jag till max när vi lyckas få till det. Jag kommer att leva på denna träff länge.

Om någon är nyfiken på hur det går med fyrbentingarna kan jag meddela att jag tillsammans med krigsprinsessan fortsätter att jagas runt i ridhuset men det går sakta men säkert framåt. Om några år kan vi säkert se resultat. Ganska mycket hopp och bock har det blivit men än så länge håller matte sig kvar på hästryggen. I helgen fick jag äran att rida på dressyrspecialpedagogens vackra halvspanjor. Efteråt flöt jag fram med mungiporna i öronen. Tack snälla för att jag fick känna mig lite duktig för en gångs skull. Fast egentligen var det halvspanjoren som var duktig och jag som inte ställde till med för mycket krångel. Fantastiskt var det i alla fall. Den fläckiga ponnytanten har blivit semipensionerad vilket innebär att allt vi gör är kravlöst och helt på hennes villkor vilket resulterar i barbackagalopper, lite hinderskutt, tricks och långa skogsrundor. Hon ser så nöjd ut att mitt hjärta spricker. Hoppas att hon får leva många långa år för att njuta av det goda livet har att erbjuda. Tanken är att tvååringen och fyraåringen ska lära sig ridningens ädla konst av denna kloka ponnytant. Bättre lärare går inte att få.

Annonser

2 reaktioner på ”Den där med underbara människor, en sjuk sambo och galna barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s