Nu har tiden åkt tåg med mig igen och bloggen har hamnat som sista prio. När mannen och alla barnen är hemma finns det andra saker jag vill göra även om skrivandet är en stor del av min självreflektion kring vad som händer i livet. Idag är första dagen på ett nytt år och under dagen har jag funderat mycket över det år som passerat. Ett år som säkert många tar för givet som mitt värsta. 2017 var året då jag fick ny tjänst på jobbet, blev delaktig i roliga och inspirerande projekt och fick träffa otroligt många kompetenta kollegor. Det var året då jag fann min sanna parter in crime på jobbet och tillsammans gjorde vi underverk med eleverna även om eleverna själva tyckte att det var svinjobbigt. Bästa var när jag på en lektion blev beskylld för att lära dem för mycket. Jag uppmanade hela klassen att gå och klaga hos min chef. Sambon var föräldraledig och det är en lyxtillvaro att ha hemmaman som lagar mat, tvättar och sköter hemmet. Han byggde även en finfin solterrass vilken vi camperat på varenda dag under sommaren och hösten. Vi fick tillskott i familjen i form av en vacker Krigsprinsessa och ponnytanten debuterade i dressyr. Jag har tränat för den magiska hästviskaren från västkusten, skåningen med mundiarré, min fantastiska dressyrspecialpedagog och den stränga norrländskan. Ett bra träningsår med andra ord.

Den 2/6-2017 kommer för alltid vara ett viktigt datum i mitt liv. Det var den dagen då jag hamnade på akuten efter en del tjat från sambon som inte tyckte att jag kunde hålla på att tappa synen och yra. Då hittades en hjärntumör. Fem dagar senare var jag diagnosticerad med spridd lungcancer och fick i princip en dödsdom. Jag skulle, enligt läkaren, vara glad om jag fick fem friska år. Sommaren kantades av otaliga provtagningar, läkarbesök, fler dödsdomar, nya diagnoser, ytterligare upptäckta tumörer och många läkare passerade min väg. Först i augusti kunde man konstatera exakt vilken form av cancer jag hade. ALK-positiv spridd lungcancer med metastaser i hjärnan(tre stycken) och i lymfkörtlarna mellan lungorna. Läkarna bestämde sig för att jag skulle få målriktad medicin istället för cytostatika. Jag fick fem dygn i Linköping för att stråla mina hjärntumörer och i skrivandets stund har jag bara en kvar. Min kropp svarade exceptionellt bra på den målriktade medicinen med vissa undantag. Levern kollapsade totalt efter åtta veckor och jag fick avbryta behandlingen. Vid det här laget hade tumörerna krympt så pass att man vågade sig på att operera bort min högra lugnlob, något man sällan gör med patienter som har så spridd cancer. Nu sitter jag här med en halv högerlunga, en envis hjärntumör och ny medicin. Jag lever i allra högsta grad och har inga planer på något annat än att samma dag om ett år från nu summera 2018.

2017 var året då jag slutade ta livet för givet. Det var året då jag insåg hur fantastiska människor är, alla som har varit här för mig på olika sätt. Inte en dag har jag känt mig ensam i min sjukdom. Så modiga människor är som vågar stiga fram och hjälpa i stort och smått. Svensk vårdpersonal är sjukt kompetent och jag vill hylla er alla som gör tillvaron uthärdlig för oss sjuka. Ni är sanna hjältar. Det här var året då jag lärde mig vad som är viktigt för mig och vad som får mig att må bra. Att vara stark är inte fysiskt, jag har kunnat bemästra en trött och sjuk kropp med viljans kraft. Många har dagarna varit då min kropp har strejkat på grund av starka mediciner men min beslutsamhet har tvingat den att fortsätta. Ibland har jag ivrat för mycket, viljan har varit för stark och då har kroppen sagt stopp. Senast för två veckor sedan när jag blev dålig och det visade sig att min envisa hjärntumör återigen satt sig i växtzon. Det är lätt att hänga upp sig på bakslagen men jag vägrar låta det ta mig. Jag vet inte vilken dag som kommer att bli min sista. Den dagen vill jag inte lägga på att vara bitter. Låt varje dag bli den bästa i ditt liv, ta tillvara på allt det fina även i det lilla. Tala om för dina medmänniskor att du uppskattar dem. Krama dina närmaste hårt och länge. Njut av världens skönhet och var inte rädd för döden. På onsdag ska jag börja jobba lite igen. Som jag har längtat. Här kommer nya prövningar där jag måste lära mig att skynda långsamt, inte dras med i min egen vind. I morgon blir det heldag på Ryhov med mängder av tester för att ge mig OK att återgå till jobbet. Önska mig lycka till. Jag lovar att nästa inlägg kommer att bli mindre sentimentalt men vad är inte nyårsdagen till för?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s