Igår var en händelserik dag. Fotosession med ponnytanten, provtagning, lek med barn och samtal med läkaren från Linköping dessutom en massa mer. En tjej som bor i närheten som heter Linnéa Åberg ville testa sin nya kamerautrustning och frågade om händelsevis någon av mina pållar kunde ställa upp som modell. Den österrikiska krigshästen är förvisso mycket vacker och ståtlig men ser numera mest ut som en hårig marshmallow. För det mesta som en hårig marshmallow doppad i choklad. Ponnytanten har hövligheten att inte låta växa päls som en isbjörn och lerinpackar sig något mer måttligt om dagarna. Hon fick ställa upp och det gjorde hon med den ära. Hon kråmade sig så fint när hon insåg att den okände gästen var där enkom för att beskåda henne. Redan på eftermiddagen fick jag några fina bilder. Det kommer att sluta med att hela huset blir tapetserat med förstoringar på den fläckiga ponnytanten och jag stämplas en gång för alla som ”the crazy horselady”. Fast det vore lite smickrande. Tonåringen kläckte senast förra veckan att hon inte visste någon som älskade sina hästar som jag gör. Svårt att avgöra om det var en komplimang eller en hint att jag inte riktigt har alla hästar hemma så att säga.

Österrikiskan och jag har under två dagar testat ny sadel. Krigshästar är inte så användbara i dessa dagar och därför tillverkas inte ett överflöd av utrustning avsedda för sådana. Dagens fritidshästar har en annan kroppsform så att säga. Det är därför inte helt lätt att hitta något som passar. Ni som läser och inte är inbitna hästmänniskor måste förstå att en sadel som inte passar är ungefär som att gå med illa sittande skor. Än så länge tycks den nya sadeln vara till belåtenhet och jag testade att placera den på ponnytanten, som för övrigt också har svårt att hitta passande utrustning då hennes kroppsform inte alls stämmer överens med dagens finlemmade ponnier. Det var som att sätta en nyckel i rätt lås, häftigt. Nu ska vi provrida under helgen och känna efter om det är något vi ska behålla. Själv gråter jag lite inombords då den senaste sadeln jag köpte är gudomligt bekväm att rida i. Någon annan får avnjuta den, någon med en häst som har mer normalt utseende.

Igår eftermiddag ringde telefonen och varje gång det står 101…. får mitt hjärta frispel. Det var läkaren från Linköping som vill ha mig inlagd redan på tisdag, operation på onsdag. Det är en vansinnig overklighetskänsla. Nu blir det ytterligare en vecka i Linköping men ett stort kliv mot ett liv utan cancer. I juni fick jag besked att jag inte kunde räkna med att någonsin leva ett liv helt fri från denna märkliga sjukdom. Helt plötsligt finns ett hopp om att skräpet är borta innan sommaren. Givetvis är risken att det kommer tillbaka stor men det är en annan historia och det gör kanske inte så mycket om ALK besöker mig innan min envisa själ behöver läggas in på hem. Fram tills operation ska jag rida som en tok, umgås med min familj och äta en himla massa god mat. Efteråt kommer jag få ny ALK- hämmare och då blir mat trist igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s