Det har gått ett par dagar sedan jag skrev. En del saker har kommit i vägen. En vecka med hög feber sätter sina spår. Fredagen var jag helt feberfri och firade med Ettochetthaltvåringen som snart fyller två. Vi hängde i stallet några timmar på förmiddagen. Hon hjälpte glatt till med att städa undan hästbajs, fylla vatten, bära hö och rida ponnytanten. Mindre glad blev hon när jag tyckte att det var dags att lämna ponnytanten. Min minsta skulle gärna sitta fastklistrad på hästen dygnet runt. Kanske ska skicka henne till en av de där hästfolken i Mongoliet. Jag har hört att de binder fast sina treåringar vid sadel och sätter iväg hästarna i full galopp, efter några dagar tar man bort repen och förväntar sig att barnen ska kunna rida. Det hade varit något för Ettochetthaltvåringen. Om ett år… Efter ponnytanten lekte vi lite med Österrikiskan på ridbanan. Ettochetthaltvåringen skattade så att hon tjöt när krigshästen gjorde krumelurer.

Lördagen kom och tog med sig mer feber. Dumma feber! Blev liggandes ytterligare en dag och tyckte faktiskt att livet var ganska surt. Lejde bort hästarna och sov hela dagen medan sambon och barnen krattade löv på tomten i strålande sol. På eftermiddagen mådde jag något bättre, hämtade mamma på tågstationen och lagade mat. Det blev tidig lördag. I söndags vände det. Ingen feber och noll biverkningar från mediciner. Vilken känsla! Jag, tonåringen och hennes kompis tog ut den magiska trion på ridtur i snöstorm. Vad gör lite snöstorm när man kan sitta på en pigg och busig norrman med en kropp som känns lika pigg och stark som i maj, trots en veckas feber? Måndagen var också feberfri men gatorna var glashala. Jag vågade inte cykla så jag tog med mig mamma på promenad. Vi traskade till stallet, fixade med det som skulle göras och traskade hem för att hämta barnen på fsk. Treochetthalvtåringen som snart fyller fyra ville åka pulka. Mormor tog med sig Ettochetthaltvåringen hem, hon älskar inte snö. Vi åkte otaliga vändor i backen och både jag och barnet tjöt av lycka. Jag älskar snö, jag älskar pulka och jag älskar framför allt att känna igen min kropp.

Nu infinner sig en viss ångest över att jag ska behöva påbörja ny behandling. Fast vi ska inte tänka så mycket på det än. Istället ska vi njuta av varenda dag som jag känner mig såhär pigg och stark. Idag adventsbakar vi för fulla blås. Ikväll ska jag mysa med hästarna och jag tror att jag får hela veckan utan ny behandling då jag fortfarande ha lite höga levervärden även om de stadigt går mot det normala. Jag ska njuta av det så mycket det bara går.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s