Att vara sjuk är inte alls min grej. Jag blir så rastlös av att inte orka göra något och så fort det känns lite bättre vill jag gärna hoppa upp och fixa med något. Idag har jag varit jätteduktigt på att vara sjuk. När febern närmar sig 40 har man lixom inget val. Sambon har lagat mat åt mig och jag har sovi, ätit, druckit och inte lämnat sängen många minuter. Nu är febern nästan borta och jag blir genast sugen på att hoppa upp och göra något men jag har lovat mig själv att bara vila. Denna säng lämnas inte innan det blir måndag morgon med undantag för en dusch. Jag är ganska äcklig efter en svettig feberdag. I feberdvalan har jag lyssnat på hur min hjälte till sambo har sysselsatt barnen hela dagen. Ettochetthaltvåringen är minst sagt en kaxig liten dam som styr vårt hem med hjärnhand. Treochetthalvtåringen å andra sidan är en riktig hjälpreda och vill lära sig att göra allt själv. Idag hörde jag hur sambon tränade henne på hur man betalar med kort. De lekte affär. Snart kan vi skicka henne på ärenden.

Lördagen var en bra dag. Jag kände mig som en vanlig människa som kunde hoppa, springa och klättra med barnen. Muskler och leder känns som mina egna igen och en liten del inom mig vill inte påbörja någon ny behandling. Det vore så skönt att låtsas som att allt är som vanligt och bara leva med den illusionen ett tag. Efter att ha lekt med barnen i råkallt med soligt höstväder åkte vi till stallet och tog ut den magiska trion. Norrmannen, ponnytanten och Österikiskan. Vilken njutning att rida när kroppen är stark. Skogen är fantastisk på hösten när solen är framme. Fredagens ritt var mindre angenäm, återigen som en scen från Truman show. Jag och tonåringen åkte till stallet och det hade varit uppehållsväder någon timma så en ridtur skulle vi nog få till utan regn och innan det blev mörkt. När vi ledde ut hästarna började regnet vräka ner. Tonåringen visade viss skepsis men jag sa att om man låter bli att rida varje dag i november som det regnar skulle det inte bli mycket ridet den månaden. Vi hade bra regnkläder och hästarna var pigga och glada trots vädret. En ny grushög orsakade viss panik hos fyrbentingarna. Alla vet ju att okända grushögar är livsfarliga. Ponnytanten demonstrerade hur vida hennes näsborrar kan bli vilket triggade Österikiskan som visade hur snyggt hon kan genomföra halvstegring, hon är trots allt en krigshäst. Stenincidenten var över ganska fort då båda damerna ville vidare hemåt. Väl tillbaka i stallet bestämde vi oss för att hästarna lika gärna kunde stå inne då det bara var någon timma kvar tills det var dags för kvällsfodring och regnet vräkte ner ute. Någon som upprördes alldeles förfärligt över detta var självfallet ponnytanten. Hur understod det oss att tvinga henne att stå inne en minut mer än nödvändigt? Hon sparkade argt i väggen och blängde extra mycket på mig. Jag misstänker att hon hade listat ut att det var mitt påfund. Österikiskan var inte helt nöjd men långt ifrån lika upprörd som ponnytanten. Norrmannen undrade när det skulle serveras middag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s