Måndagen blev bra i slutändan med mycket god middag och mysig konsert. Härligt häng med två kära vänner och det är alltid skönt för själen. Min sköterska ringde tre gånger på måndagen och var nervös över att jag inte var hemma utan på resa. Jag förklarade lite vänligt att jag inte direkt satt på ett flygplan till Thailand och att det finns gott om sjukhus i Stockholm också. Tydligen är mina värden så dåliga att jag borde vara jättesjuk nu. Jag känner mig helt klart tröttare än vanligt men inte så sjuk som det tycks att jag borde vara. Ibland funderar jag helt enkelt på om det är något fel på mig, jag kanske är för tålig. Nåväl, jag har inte kollapsat än.

På tisdagen var det dags för den där knasiga röntgen där man blir självlysande. Min läkare hade insisterat på att jag skulle ta prover även på tisdagen så det första jag fick göra när jag kom till Linköping var att uppsöka labbet där för att lämna blodprover. Mina armveck börjar bli ganska så sargade vid det här laget. Intressant att läkaren kan lägga en jäkla massa tid på att stressa om att jag ska ta prover men fortafarande inte har skickat in nytt intyg för att förlänga min sjukskrivning. På fredag har jag indirekt skolkat från jobbet i tre veckor eftersom att mitt aktuella läkarintyg gick ut tjugonde oktober. Ska bli spännande att se om jag får någon bra förklaring när jag träffar läkaren i morgon. Just sånt är jag inte alls upplagd för att hålla på med mitt i allt det här. Efter labbet var det raka vägen upp till röntgen där min älskade sambo mötte mig. Jag är så tacksam över att han var där. Att bli känd och klämd på hela tiden gör att man känner sig ganska utelämnad. Då är det skönt att ha honom med mig vid sidan. Vid det här laget har vi rutinen inne. Man får sitta i ett gött varmt rum en hel timma efter att den radioaktiva smörjan sprutats in i kroppen. Dagen till ära visades en matiné på TV från 1939 med mycket korrekt svenska, en gubbajuk danslärare och flera mord. Allt man kan önska sig en tisdagseftermiddag på sjukhuset. Röntgen gick som vanligt, jag sov och personalen uppskattar alltid en foglig och tålig patient. Eftersom att jag inte fick träffa barnen inom ganska många timmar på grund av radioaktiviteten slängde sambon av mig vid stallet när vi kom hem. Där fick jag gå runt och stråla på hästarna istället. Jag och tonåringen tog ut våra damer på en motionsrunda i novemberkvällen. Det var premiär för Österikiskan i mörker. Den fläckiga ponnytanenten var novis på mörkerridning förra året och det var en lång och tålmodig terapi hela vintern. Som ridskoleponny är mörekermotion inget en behöver träna på precis. Österrikiskan tyckte att mörker var galet spännande. Hon älgade på med stora kliv och nyfikna öron och jag tror att ponnytanten blev lite spak över att det var hon som var fegisen denna kväll. Väldigt skönt att veta att krigshästen funkar att rida i mörker. I vårt nordliga land blir de ju ganska många månader med pannlampa och reflexer från topp till tå. Ponnytanten får i detta fall faktiskt ta henne som mentor.

Idag har jag inte mått speciellt bra. Det satt långt inne att göra något alls men jag har trots allt tvingat mig själv att göra lite stallarbete,  tagit en sadellös tur i skritt, hämtat en gallskrikande Treochetthalvtåring som inte ville gå hem från förskolan och avslutade dagen med att hänga med två nyduschade barn i soffan sjungandes en kulen natt femton gånger på raken. Ettochetthaltvåringen blev arg för att jag inte ville sjunga den en gång till och då tyckte jag att det var dags för ungarna att sova. Klockan var trots allt efter åtta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s