De senaste dagarna har varit vansinnigt jobbiga för mitt pannben. Att ha en kropp som inte lyder, som inget orkar är minsann inget roligt. Jag orkar inte riktigt träffa människor då det krävs mycket att vara trevlig. Helst vill jag bara halvligga i soffan och låta mina trötta muskler vila. Tvingade mig tillsammans med tonåringen till hästarna igår för en ridtur och jag klarar av att åka på hästen, inte mer. Men att åka häst kan vara nog så skönt för välbefinnandet. Och hur tungt det än känns innan mår jag alltid bättre bär jag väl sitter där uppe. Testade lite dressyrande på ponnytanten och insåg att den där dressyrträning på söndag inte är att tala om. Jag vet att om jag åker dit och rider kommer jag att rida för kung och fosterland med stor risk att ambulansen måste komma och hämta mig sen. Min sambo är nog ganska trött på att se mig ta i för kung och fosterland för att sedan ligga på sjukhus. Jag har med gråten i halsen alltså avbokat söndagens träning. Det känns lite som att ge upp och jag är inte den som ger upp. Jag försöker se det som att jag utvecklar min självbevarelsedrift.

 Promenaderna går allt långsammare men jag tvingar mig själv att gå trots det. Mina händer och muskler skakar men jag bär det där vattnet ändå, släpar på hö, drar mig upp för stegen till höloftet och alla de där sakerna som annars är så busenkla men men cancer blir som att bestiga berg. Jag kommer att bli en kickasspensionär för jag inbillar mig att det är såhär att ha en åttioårings kropp. Jag tränar alltså inför att bli riktigt gammal. En aktiv gamling för jag ska inte dö av cancer. Jag ska dö när jag trillar av hästen i full galopp på en skogsväg och då är jag minst åttiofem. 

Min Treochetthalvtåring började tjata redan klockan sju på morgonen att hon ville gå till förskolan. Härligt tänkte jag, äntligen släpper det och hon har börjat trivas. Inte lika härligt att hämta henne och hon vägrar följa med hem. Jag fick bära ett gallskrikande barn hela vägen hem. Väl hemma var hon vansinnig på mig och skrek i hallen en hel timma. Det går lixom inte att bli arg på ett barn som skriker för att hon är besviken över att det roliga är slut. Jag lät henne hållas och när hon kände sig färdig kom hon ut i köket och ville laga gröt. Vi kokade gröt, läste bok, lekte och hade en bra eftermiddag/kväll trots allt. Jag försöker intala mig att det är en bra utveckling för henne och minns alla gånger som trettonåringen har varit arg och besviken när det roliga har tagit slut.

Veckans blodprover var inte så roliga. Kassa värden på det mesta och framför allt levervärdet. Inte så konstigt att jag mår risigt. Blev beordrad att ta nya provet på måndag och om det inte har förbättrats vill de lägga in mig. Fick rådet att röra mig mycket i friska luften,dricka mycket vatten, sova ordentligt,äta bra och undvika stress. Lätt som en plätt. Vi håller tummarna för måndagens prover. Blir en spännande vecka med prover på måndag ,PET/CT tisdag, influensavaccination på onsdag och läkarbesök i Jönköping på torsdag. Är ganska trött på sjukhus, nålar och röntgenapparater vid det här laget men det är nog bara att inse att det alltid kommer att vara en del av mitt liv. Ungefär som tvätta, hänga och vika kläder. En aptråkig men nödvändig grej.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s