Det har gått några dagar sen jag skrev nu. Min kropp har helt enkelt mått förfärligt och alla tillfällen som funnits har jag vilat. Kroppen gör ont, är stel och orkerslös. Det är väldans svårt att vara trevlig mot andra när all kraft måste uppbådas för att ens ta sig fram. Min stackars sambo har fått ta en del av mitt dåliga umör. Måste hitta på något fint i veckan för att säga förlåt. Helgen har trots allt gått i ett och som ni alla vet tror jag inte alls på att låta smärtan och tröttheten vinna. Lördagen blev det ridtur tillsammans med tonåringen och norrmannens mormor. Vi mixade hästar lite och jag hamnade på norrmannen som denna lördag var på ett ganska dåligt humör. Ponnytanten var som vanligt på ett strålande humör och Österikiskan hade PMS. Norrmannen lyckades lägga några arga bocksparkar för att visa mig att idag inte var hans dag och trettonåringen klagade över Österikiskans lathet. Vi har allt ett härligt gäng fyrbentingar. Ponnytanten suckade och idiotförklarade dom andra som hon gör alla dagar. 

På eftermiddagen skulle jag och Treochetthalvtåringen åka och besöka partypinglan från Naxos. Jag insåg att min mellandotter behöver träna på att åka bort. Hon vägrade lämna hallen på hela besöket och somnade till slut på klinkergolvet där. Hon är visserligen blyg i vanliga fall men detta slog alla rekord. Vi har varit hemma på tok för mycket det senaste halvåret. Dags att börja besöka vänner och bekanta nu. Bara alla kan hålla sig friska en vecka i alla fall. Ettochetthaltvåringen var sjuk hela helgen och var inte sig själv igen innan söndag. Jag tar inget för givet och räknar iskallt med att någon annan i familjen blir sjuk inom några dagar. 

Söndagen startade klockan sju i stallet då jag hade lovat trettonåringen att frisera ponnytanten inför träningstävlingen dagen till ära. Då allt går i en väldigt maklig takt för mig just nu åkte jag extra tidigt och sju har jag ofta varit vaken många timmar. Ponnytanten var så taggad att trettonåringen bjöd på en ofrivillig avsittning men hoppade upp igen och red färdigt på ett fenomenalt snyggt sätt. Jag hann tillbaka till stallet för att motionera Österikiskan och norrmannen innan jag flög hem på elcykeln lagom till lunch. En ganska magstark förmiddag även för en frisk person och vid det här laget hade jag så ont i kroppen att jag hade gråten i halsen. Att ingredienserna till den lunch jag hade tänkt laga saknades gjorde inte saken bättre. Stackars sambo. Han åkte med Treochetthalvtåringen till affären så att jag kunde vila lite. Efter vila och mat i magen kändes det hela lite bättre. Jag drog handen genom håret och fick med en stor tuss. Jag hade hoppats slippa håravfall men idag har jag tappat det mesta i bakhuvudet där jag har blivit strålad så jag får väl ta och raka av resten ikväll.

Måndagen var en hyfsat vanlig dag med båda barnen på förskolan, stallsysslor och jag passade på att vila mycket. Kroppen var rent skräp igår. Hade gråten i halsen och kände inte för att prata med någon. Allt gjorde ont och jag tyckte för första gången lite synd om mig själv. Det jag känt tidigare har visst bara varit en försmak på vad som komma skall. Sen insåg jag att det kunde varit så mycket värre och att jag har en mängd saker att vara glad över.På vägen hem från förskolan igår hittade vi en jättestor lövhög där jag lekte med barnen en lång stund. Det är livskvalité.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s