Fredagen blev i slutändan bra. Treochetthalvtåringen som vaknade på ett strålande humör skuttade glatt med mig upp till förskolan. Det gör livet enklare att lämna glada barn. Vilade mycket tillsammans med Ettochetthaltvåringen som tyvärr rök på ytterligare en febertopp på eftermiddagen. Hon äter och dricker bra så jag har trots allt känt mig lugn även om jag tycket fruktansvärt synd om den lilla pluttan. Helst vill hon bara att vi ska vara ute och promenera i vagnen tror att hon uppskattar den svala höstluften. Trettonåringen och jag tog ut damerna på ridtur i skogen och hör till min förvåning, det regnade inte en enda droppe. Vi fick en solig ridtur med en väldigt pigg ponnytant. Hon brukar få fnatt när frisören har varit på besök och klippt av den tjocka pälsen. Måste vara lite som att klä av sig ett par skidbyxor. Tänk att springa flera veckor i skidbyxor när det är tiofemton plusgrader och sen erbjudas springa i shorts, måste vara kalashärligt. Österikiskan är alltid lite segstartad och jag misstänker numera att det beror på låsningarna som kiropraktorn hittade. Efter lång uppvärmning och lite snabbare tretakt fick hon mer energi och spänst i sin kropp. Ponnytanten tyckte att vi kunde ta hela rundan i snabb tretakt och trettonåringen hade vissa bekymmer att hålla rätt gångart. Återigen visar ponnytanten att ålder bara är en siffra. Österikiskan vill gärna stanna under våra ridturer för fikapaus och tycker nog att den nya matten är ganska snål som anser att fikat kan vänta tills träningspasset är över. Det ska bli spännande att se hur min och Österikiskans relation utvecklas genom åren. Börjar se att vi har väldigt många likartade personlighetsdrag på gott och ont. Den stora skillnaden är att matten är en överambitiös arbetsmyra och Österikiskan är en uträknande latmask. Om vi hittar rätt kan det bli en succé. Om inte…skam den som ger sig.

En skulle kunna tro att undertecknad inte har sovit alls när hon sitter och bloggar klockan fem på morgonen. Till saken hör att jag somnade i soffan klockan nio Igårkväll. Med tanke på nuvarande sömnrutiner är det trots allt ganska många timmar. Nästan åtta hela timmars sömn. Inget att klaga på och jag börjar vänja mig vid att vara uppe några timmar innan resten av världen vaknar. Något jag också börjar vänja mig vid är att ständigt känna mig kass i kroppen. Att vara trött i muskler, konstig smak i munnen och kräkas i tid och otid börjar bli en vardag det också. Väldigt intressant att man trots allt vänjer sig så fort vid nya förutsättningar. Jag hade ganska dåliga värden på lever och förhöjda vita blodkroppar i torsdags så jag ska trots allt vara glad över att jag orkar sysselsätta mig och barnen. Nu är det väl tid för morgonkaffe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s